Jag brukar alltid vara ärlig i den här bloggen, och har aldrig velat måla upp någon bild av mitt liv som inte stämmer. Vill vara genuin med hur jag mår, känner och vilka faser man går igenom genom livet. För det är ju alltid upp och ner - right? 

 

Men jag kan väl bara säga att det var längesen jag mådde såhär dåligt rent psykiskt. I am just not in a good space just nu. 😔 Självklart är jag såklart inte ensam i allt detta, speciellt då vi lever i en sjukt orolig tid då många mår dåligt. Det är väl en slags tröst i sig - att man inte är ensam. Det är många som går igenom en jobbig period.

 

För min del så ogillar jag detta året något så otroligt än så länge. I februari blev jag sjuk och fick ögoninflammation, som även gav mig problem med en tjock snuva / bihåleinflammation. Jag som alltid känt mig odödlig och alltid påstått att jag är frisk som en häst och har universums bästa immunförsvar tänkte "ja ja, detta är över om 2-3 dagar max". Jag tränar 4 ggr i veckan och dricker gröna smoothies. Och äter vegetariskt. 

 

Det blev ju bättre efter 2 veckor med feber, halsont och trötthet. Kände mig återställd så jag började träna så smått, och kände mig kry i ungefär 6 dagar. Sen kom det tillbaka. Ögoninflammation, bihålorna, hostan och tröttheten. Det har sakta men säkert blivit bättre - men 3 månader senare.. och jag känner mig fortfarande inte helt återställd. TRE. månader. senare. Inte 3 veckor. TRE MÅNADER. 😔

 

Känner fortfarande av symptomen så fort min puls går upp, om jag går på en lång promenad, om jag lyfter något tungt etc. Och träning? Det kan jag bara glömma. Det har i sin tur lätt till ångest och en lättare deppression om jag ska vara ärlig. Försöker vara glad. Försöker vara munter och uppåt, som jag alltid är men vänner, kollegor etc. Men jag spelar bara någon charader. Jag känner mig isolerad, stängd i min egna kropp, ängslan och oro. Mindre lust till saker och ting och en trötthet. Har sovit så otroligt mycket den här perioden, vilket varit skönt i försig. Läkaren säger att det ser bra ut, dom hittar inget. Men kan inte förklara hur nedstämd jag känner mig och vilka mörka tankar jag har tänkt. Och man känner sig så ensam i det också. 

 

Det här för mig tillbaka till när jag bodde på farmen - fyfan vad jag hatade det. 😂 Och jag känner faktiskt många likheter med känslorna jag känner nu, jämfört med då. Isolationen, deppigheten och hur låg jag känner mig. Skillnaden då var att jag hade ett slutdatum, farmjobbet hade ett slutdatum och jag visste att "DÅ" kommer det vara över. Och den dag jag lämnade farmen, den dagen försvann de känslorna. Men nu så vet jag inte. Jag vet inte vad som händer i framtiden...

 

Är orolig för nära och kära, och mig själv, i pandemin. Är orolig för min egen del gällande ekonomin. Är frusterad över min kropp som inte är sig själv just nu. Och det är maj, min favoritmånad, som jag egentligen bara vill njuta av. Jag vill bara dricka en kopp kaffe på morgonen, med havremjölk, och ta på mig några snygga träningskläder och gå ut på en springrunda utomhus eller en lång PW. 💛 Ni vet när man blir sådär rosig om kinderna? Vill kunna gå till jobbet, träffa alla mina kollegor SAMTIDIGT (vi alla jobbar hemifrån) och kunna ha en rolig AW som vi alltid har. Vill kunna slappna av och inte gå runt med en konstant oro. Vill kunna träffa mina vänner utan rädslan att någon har någon förkylning eller symptom. Vill kunna gå i butiker utan att handsprita min händer 24/7. Vill kunna känna mig trygg i min anställning och kunna köpa en lägenhet utan en rädsla över ekonomin. Tänk om jag gör ett stort misstag? Och jag står helt själv i detta. Jag köper inte en lägenhet med någon partner/pojkvän - utan helt själv. I jätteoroliga tider. Och just - lånelöfte? Blivit nekad 2 gånger, får väl testa tredje gången gillt..😣

 

Jag läste någonstans att "life will undoubtedly go back to normal, we just dont know when" och det är väl en tröst i sig. Att nån dag kommer pandemin vara bakom oss. Någon dag kommer jag bli helt återställd. Jag vet bara inte när... Och jag hoppas bara man klarar sig ur denna oroliga tid. Och det enda man kan göra tills dess är att be till högre makter. 🙏

 

Det är OK att vara nedstämd. Det är OK att vara orolig. Det är OK att livet inte är på topp just nu.

 

Så just nu kommer jag tillåta mig själv att vara nere. Och förhoppningsvis så vänder mitt humör snart. 💗

 

Ta hand om varandra.

 

Love

Sandy