Sitter utomhus, käkar brekky och tänker på livet.

 

Vad pågår i en persons hjärna som planerar att flytta och lämna sina nära och kära, sin trygghet, sin hemstad? Mycket, kan jag säga.

 

Vissa dagar känner jag att: Äe, jag skiter i det här. Jag stanna här i Sverige, jobbar på något jobb som jag halvt gillar och halvt ogillar, gör matlådor och lever ett liv som är en bit från det livet jag vill leva. Det är OK. Jag är trygg här iallafall. 

 

Men sen går det en dag, och det kryper i min kropp, en tomhet växer fram och jag bara får en stark känsla att jag inte ska vara här. Jag kan inte förklara det om man inte själv känt samma sak någon gång i sitt liv. När man känner att det är en karusell som går om och om igen och du känner för att: Nä, den här karusellen SUGER! Ta mig någon annanstans. Men alla på din karusell tycker om det, dom förstår inte varför du känner den kliande känslan i kroppen. Du försöker förklara men du märker att du inte riktigt når fram. Dom förstår inte känslan, för de känner inte samma sak. Karusellen vi är på är väl helt OK? Men NEJ DET ÄR DEN INTE, DEN SUGER.

 

Du kikar bort på en annan karusell, du känner en dragningskraft.. Det är DEN karusellen du vill åka. DEN! Men den verkar läskig, du är osäker och du tvekar. Du stirrar på dina vänner, din familj och alla andra som är på samma plats på dig och känner separationsångest. 22 år av ens liv, ens hem, ens familj, ens trygghet. Är det värt det? Men samtidigt så känner vartenda partikel i din kropp att om du inte gör detta, detta bytet eller förändringen i livet, så kan du lika bra avsluta livet här och nu för du kommer fan inte ha kul. Du kommer bli bitter, uttråkad och cynisk. Och det är inte min personlighet att vara så.

 

Jag tror jag vet innerst inne vad som är rätt, men ibland är det läskigt att ta steget.