Jag var ju precis i Auckland? Gick runt där varje dag o längtade efter att vara hemma. 35 timmar med flyg senare är jag hemma. Men plötsligt så känns det fel. Mitt rum är fel, mina kläder är fel. Det är så mycket som ändrats inom mig men allt runt omkring är detsamma... Gamla... I det förflutna. Medans jag känner mig som en förändrad människa. Det första jag gjorde när jag kom hem var att ta ner mina gamla tavlor. Dom tillhör det förflutna. Måste rensa min garderob, göra plats för allt nytt. Ut med det gamla, in med allt nytt och positivt. Major makeover. Ny fräsch start. 

Det är knäppt hur mycket jag känner att jag ändrats. Till det bättre. Jag känner mig ny, mogen, större perpektiv på saker och framförallt lyckligare. Att jag är så modig att jag uppfyllt mina drömmar. Jag är no ordinary person. Jag är inte rädd för att lämna det trygga (och tråkiga) för att upptäcka det mystiska, fantastiska och lite läskiga runt hörnet. Jag kan gå ut i det osäkra med mitt huvud högt, inte rädd för jag vet om att jag klarar mig. Jag kan flyga varjag vill i världen ensam och jag vet om att jag klarar det. Jag är social, jag kan engelska och är inte rädd för utmaningar. Jag känner mig som en riktig badass. 

Den bästa komplimangen jag fick när jag reste var av Steph i NZ: "Du är en sån person man vill träffa när man reser. Du är så social, öppen och du sprider massa energi." Vet inte varför men det gjorde mig rörd. Hon sa komplimangen med en brittisk accent så den lät ännu roligare. 

Hur ska jag leva ett gammalt liv här hemma när jag är så redo för ett nytt? Jag har gjort så många utrensningar. Av människor, kläder och det förflutna. Allt ligger bakom mig. Jag vet vad jag vill göra nu. 

Jag har lärt mig att livet alltid går vidare. Jag vet, jag vet. Hur ofta har man inte hört det? "Livet går vidare, yädi yädi". Men nej jag menar att jag upplevt det. När du reser så är du på varje ställe i några dagar. Du lär känna fantastiska människor, ett nytt ställe och du börjar trivas. Detta är ju kul. Men helt plötsligt är det dags att röra sig. Du måste säga hejdå, fast du vill inte.. Du trivs ju här!!! Era minnen. Du kommer aldrig mer sova i den sängen, äta den äckliga frukosten, du kommer aldrig mer skoja med dessa människor och du har NYSS kommit in i gänget. Du vill inte. Men du måste vidare. På bussen till det nya stället så är man nostalgisk och inser hur mycket man kommer sakna dessa människorna. Men du hoppar av på det nya stället, du träffar nytt folk, upptäcker den nya stranden och plötsligt så har du redan gått vidare utan att sakna det förra stället. Är det inte konstigt? För varje hejdå finns det alltid ett nytt hej, en ny start, ett nytt äventyr. 

Man ska aldrig vara alltför ledsen över att en tid är över, för det innebär början till något nytt. Kanske bättre. Oftast bättre. Och nya minnen, bättre minnen. Och så går livet vidare med nya människor. Låter jättefilosofiskt men det är verkligen en sak jag lärt mig.

Så även om min tid i Aussie och NZ är slut, så innebär det en ny positiv början här hemma. Man måste bara embrace it. :)