Äntligen har jag fått tid och ro att kunna sätta mig ner i ett par minuter och reflektera över livet med mitt te i handen. 

 

Som jag skrev i mitt förra inlägg så är allt rätt galet just nu - inte säker på om det är ett bra eller dåligt sätt. Men samtidigt, jag flyttade till Sydney just för att jag ville ha mer utav livet än vad halvsömniga Malmö kunde erbjuda. Jag antar att jag fick vad jag önskade mig haha. 

 

Lets get straight into it. Jag lämnade mitt förra jobb, som var ett litet rekryteringsföretag 10 min gångavstånd från mitt hem, för en position på ett SJUKT stort företag. Vi snackar ett av de största investment banks i Australien på deras huvudkontor här i Sydney. Jag trodde aldrig jag skulle få jobbet. Vad FAN kan jag erbjuda dom?? Gick igenom 3 intervjuer och ett assestment test som tog 3 timmar och därefter fick jag samtalet att jag fick jobbet. Kunde knappt tro det. Typ - what the actual fuck. Va? VA?? För ett år sen mjölkade jag kor i Sydvästra Australien. Och nu fick jag ett HR/Rekryterings jobb på ett extremt fancy pancy företag mitt i Sydneys finansområde. Vill poängtera att jag får detta jobbet trots att engelska är mitt andra språk och att jag är här på ett "backpacker arbetsvisum". Måste erkänna att jag blev jävligt imponerad och stolt över mig själv. The things I can do alltså.

 

 Men hade ljugit om jag sagt att det varit en smooth start - because it has not. Tvärtom har jag verkligen blivit extremt utmanad, vilket jag älskar för jag har alltid älskat utmaningar och att pusha mig själv. Men allt från att arbeta på professionell engelska i en väldigt corporate miljö, till att lära känna en sjukt stor organisation till att hitta sin plats i gänget till att faktiskt inte mess stuff up. Jobbet är extremt krävande och stressigt och har nästan velat gråta vissa dagar haha. Så pass är det. Men jag tänker inte ge upp bara för att något är lite tufft. 

 

På 2,5 veckor som jag varit där har jag blivit slängd omkring och jobbat för TRE olika avdelningar med olika konsulter, roller, industrispråk och their own way of doing things. 2,5 vecka.. Jag menar, i vanliga fall tar det ett par veckor att komma in i en roll och bli varm i kläderna, känna sig självsäker osv. Men det känns som jag blivit slängd i ett djupt hav utan att veta hur man simmar och det känns som jag ibland drunknar hahaha. Vart är livbojen när man behöver den hehe.. 

 

I veckan så kom min chef till mig och sa, surprise surprise, att dom ska flytta mig till en annan avdelning. Var inte alls sugen på det i början - men ju mer jag tänkte på det desto bättre kändes det. Vet du vad? Kanske är rätt bra att jag bytar avdelning, för jag klickade inte riktigt med det gänget jag jobbade med. Nu blev jag placerad på en helt annan division, med helt nya kollegor och på ett nytt kontor. Och.. för tidigt att säga kanske.. men jag tror jag trivs bättre. Kanske lite bättre. Känns lite mer som jag fått ett "hem" och nu kan jag lära känna mina konsulter och avdelningen. 

 

Anyway, jag är på jobbet 9 timmar om dagen och kulturen är bara rätt crazy. Folk äter lunch framför dataskärmen och tar inga pauser. Det förväntas nästna att du ska komma in tidigare och gå senare. Alla tjejer har på sig klackar och alla är uppklädda topp till tå. Har aldrig upplevt sån kultur innan och jag blir överväldigad. Vet inte om det är en kulturkrock mellan Sverige och Australien - eller om det bara handlar om företag till företag? Tycker vi svenskar ändå står upp för våra rättigheter och värdesätter vår fritid. Och dessutom är det inte många som klär upp sig SÅ pass mycket till jobb. Or is it just me? Jag lär känna en australiensisk arbetskultur och den är väl lite annorlunda från vad jag är van med hemma i lilla Malmö. 

 

Jag växte upp i en liten håla/förort till Malmö med 11 000 invånare. Vi flyttade till Malmö med 300 000 invånare när jag var 15 och då tyckte jag Malmö var så himla stort och jag gick vilse. Nu bor jag i Sydney (4 miljoner) och jobbar på det största företaget jag någonsin jobbat för - utomlands och på engelska dessutom. Jag har inte Mamma & Pappa här. Jag har inte mina bästa vänner runt hörnet som jag kan cykla hem till. Jag står här på mina egna två ben - läskigt ibland (oftast) och det kanske är normalt att känna sig rädd, överväldigad och fascinerad på en och samma gång. Livet har gått från att vara rätt så vardagligt och långsamt till fartfyllt och färglatt. 

 

Jag hade ljugit om jag sagt att jag aldrig haft hemlängtan eller funderat på att åka hem. Tanken slår mig dagligen. Hur skönt det hade varit att sitta på ett flyg hem till tryggheten och veta om att någon hämtar mig från flygplatsen i köpenhamn. Att åka hem till staden och landet där jag är uppväxt. Där jag vet allt, kan allt och inte är lost. Där arbetskulturen är annorlunda. Där livet är lite långsammare. Men samtidigt... det valet kommer alltid finnas. Jag kan alltid åka hem - imorgon om jag vill. Finns inget som fysiskt hindrar mig, inget visum som står i vägen eller liknande. Valet finns där. Så varför åker jag inte hem då? 

 

Anledningen till varför jag funderar så mycket på detta är att jag nämligne blivit erbjuden att bli sponsrad och stanna kvar längre i Australien än vad jag tänkt. Mitt visum går ut om 4 månader. FYRA månader.. Helt sjukt hur snabbt tiden har gått. Och jag har faktiskt rätt svårt att se mig själv åka hem till Malmö om 4 månader, samtidigt som jag ibland är redo att åka hem om ett par veckor. Jag vet inte vad jag vill - vill jag stanna här i storstaden på detta jobbet eller är jag redo att åka hem om 4-5 månader till sömniga Malmö, gustav adolfs torg, lilla torg där alla Malmö blattekillar hänger? Jag vet genuint inte. Som tur är är det inte ett besult jag behöver fatta idag eller imorgon. Men rätt så snart.. 

 

Lite bilder på det: 

 

Förra helgen hade jag en av dom roligaste dagarna på detta året. CITY 2 SURF!!! Tredje största loppet i världne (70 000 människor) och man börjar i Sydney CBD och avslutar i Bondi. 14 K varav 7 KM är uppförsbacke!! 

 

Började med en stor kopp kaffe på väg till loppet.