Sverige
Kära blogg.
GUESST WHAT?! Jag sitter just nu i trädgården hemma hos mina föräldrar i Malmö. I Sverige. I EUROPA. (!!!!)
Alltså. Va? Jag känner mig som världens mest mindfuckade människa, min hjärna kan inte begripa eller förstå. En del av mig känner "FYFAN VAD KONSTIGT ALLT KÄNNS", en annan del känner att det är som att jag aldrig har lämnat? Som att de senaste 1,5 året har varit en dröm. Samtidigt minns jag lukterna, intrycken och smakerna av Bali. Mitt hår är fortfarande salt från havet, mina solglasögon hade fortfarande saltfläckar på sig av havsvattnet.. Min ena tröja luktar som flygplanet. Men så sitter jag är i Malmö och känner en miljon blandade känslor och jag känner för att gråta, skratta och en del av mig känner för att hoppa på nästa flyg till vart som helst haha.. Nu förstår jag hur bipolära människor känner för jag känner lättnad, sorg, saknad, glädje, tomhet samtidigt som jag känner kärlek att vara i min hemstad där mina föräldrar och mina vänner är. Hur kan en människa känna så mycket känslor på en och samma gång?
En stor del av mina blandade känslor är att... ingen förutom mina föräldrar (och chef) visste om att jag satt på ett flyg på väg hem till Sverige från Denpasar. Jag lurade mina vänner och sa att jag skulle komma hem i juli för att överraska. Och när mina föräldrar stog på flygplatsen så fylldes jag av kärlek och glädje och jag fick tårar i ögonen. Lilla mammsen och pappsen. Sen åkte vi hem och jetlaggaden kickade in och så satt jag där... hemma i Malmö och mina vänner var helt ovetandes att jag nyss landat. I skrivande stund vet inte min bästa vän att jag är hemma, Vanjo fyller år i morgon och jag tänkte överraska henne då. Sista överraskningen.
Taggade tjejer på Denpasars flygplats.
Något jag verkligen saknat och är så himla glad över är ATT FÅ LAGA MIN EGNA MAT!!!!!! Orgasmen är enorm. Hur skönt är det inte att kunna handla god mat och få stå i köket?
Överraskade S och hon hade ju noll aning heller att jag var hemma! Tog en kvällsprommis i sommarsolen och så fick hon bajs på sitt ben hahaha!!!! Så jävla ball.
Tog bilen och körde ut i Bokskogen och sprang en av mina favorunder i Malmö. Kändes så himla skönt!
Det känns bara så otroligt märkligt. Konstigt. Sorligt. Glatt. Men den stora känslan är nog rädsla. Rädsla över hur jag kommer att må. Är det rätt beslut? Varför är jag ens här? Seriöst???? Hahaha!! Jag har möjlighet att flytta till Sydney, ett jobb som mer än gärna betalar för mitt sponsorship och voila.. 2 år till godo i världens bästa stad. Bra betalt jobb. Bra klimat. Stränderna. Bondi. Surfarna. Organic food and what not. Festerna. Yoga. Everything.
Jag har dessutom 7 månader kvar av mitt WH visum i Nya Zealand. 7 månader kvar. Jag hade kunnat flytta till Auckland, fixa ett bra betalt HR jobb inom loppet av en vecka. Tjäna bra pengar. Prata engelska. Resa som en galning.
Så varför sitter jag här i Malmö i mina föräldrars trädgård när jag har dessa möjligheter? Varför boardade jag det flyget? Varför tog jag det beslutet? Ingen har tvingat mig, det finns ingen lag som säger att jag måste hem. Mina föräldrar eller mina vänner - ingen har bett mig att komma. Jag kom helt självmant. Varför? Jag hade en inre röst som sa att det jag hade funnit det jag kom för att finna med att flytta utomlands. Kapitlet har nått sitt slut, jag fick uppleva det jag kom för att uppleva, jag träffade människor, jobbade, reste, festade, klättrade, backpackade, simmade, äventyr, dagar så jag kände mig så liten och ömklig till dagar det kändes som att jag var on top of the freaking world! Det var dags för något nytt, stabilitet, trygghet och något mer långsiktigt. Resande är fortfarande min passion, och det kommer jag fortsätta att göra tills den dagen jag dör. Inget kommer någonsin kunna släcka min nyfikenhet för världens alla länder, kulturer, språk och mat. Men att BO och JOBBA någon annanstans förutom Sverige? Hm.. kanske är klar med den punkten for now.
Men redan nu, 3 dagar hemma i Sverige, och jag saknar att prata engelska. Jag saknar äventyret, utmaningen. Känner mig tom efter 2,5 år av äventyr, leva livet till fullt ut, uppleva allt jag drömt om.. och så sitter jag här i Malmö där det känns som tiden stått stilla fast att mycket har förändrats. Sedlar och mynt ser annorlunda ut, nya byggnader har byggts medan andra har rivits ner. Malmö har förändrats väldigt mycket under tiden jag bott utomlands, men samtidigt känns det som ingenting är annorlunda medan jag själv är en helt annan människa. Känner mig nästan felplacerad? Tror det är normalt att känna som jag gör just nu, och förhoppningsvis kommer jag kunna anpassa mig till ett nytt liv här hemma snabbt.
Det är precis som när jag flyttade till Sydney, det tog ju ett tag innan man kommer in i livet och hittar jobb, vänner, rutiner och ett liv man trivs med. Här i Malmö har jag fördelen att jag redan har vänner och ett hem hos mina föräldrar än så länge (även om jag planerar på att skaffa eget så fort jag kan). Det är bara dags att skapa ett nytt liv och nya rutiner och ta allt det jag lärt mig, som format mig till människan jag är idag, och skapa det här hemma också. Sen får jag se hur det går.. Trivs jag inte så finns det en hel värld där ute. =)
Tänkte skriva en Bali sammanfattning med tips och rekommendationer i dagarna också!
Love!
/Sandy