Läget bloggen?

 

Jag har haft ett par låga dagar hemma i Sverige och jag vill vara öppen och ärlig med hur jag känner, det är så himla viktigt tror jag! Sist jag kom hem efter 9 månader i Australien så kände jag likadant som jag känner nu, ungefär efter 1 månad. Det känns som det är då man "landat hemma på riktigt" och börjar känna av rutiner och vardagslivet. 

 

Vissa dagar känns det amazing över att vara hemma, hur mysigt Sverige är, hur fin arkitekturen är, att få prata svenska, att ha vänner i staden, eller när man går i stan och träffar på någon man känner sen way back. Det är skitkul - att få känna sina rötter och veta om att "det är här jag har mina rötter". Men inatt tex drömde jag att jag körde längst kusten i Australien, jag kände havslukten och såg havet och jag vaknade upp med en sån jävla tomhet i magen att jag kände för att gråta. I 1,5 år har jag levt ett liv som har varit färgglatt, fartfyllt och fullt med äventyr. Det har varit sjuka highs and lows, utmaningar till höger och vänster och jag har känt att "DETTA är livet". Och nu är jag tillbaka i samma miljö som jag lämnade för detta äventyr. Hemma. I Sverige. Trygghet och miljöer som jag känner igen. Och ibland får jag känslan som att "is this it?" eller typ "Jahapp....". Vart är utmaningarna? Vart är det roliga äventyrliga spännande? Det som gör att jag känner att jag utvecklas? Jag har försökt skjuta bort känslorna genom att vara upptagen med vänner, träna, göra yoga, renovera hemma, jobba.. Men i känslan ligger där nånstans inom mig och gnager så fort jag har en minut över att tänka efter.

 

Jag har alltid trott i att man ska bearbeta saker, inte förtränga, inte förneka.. Nej, går man igenom en förändring, en omställning, så tillåt dig själv att känna alla känslor - dom finns där av en anledning och vill säga dig någonting! Ju mer du försöker förtränga, eller förneka, en känsla, desto mer kraft ger du den. Men när du kan låta känslan dyka upp, acknowledge it och känna den helhjärtat.. det är då, paradoxalt nog, då den försvinner. Så det är det jag gör nu - jag tillåter mig själv vara nedstämd, lite sorgsen, över att ett fantastiskt kapitel i mitt liv är förbi. Det var allt jag någonsin drömde om - men jag valde själv att avsluta det. Det var mitt val. För att jag är redo för ett nytt kapitel i livet. Men att bygga upp ett nytt liv och kapitel tar tid - man gör det inte över en natt eller två veckor. Nya rutiner ska in, nytt jobb ska skaffas, en ny lägenhet ska köpas - och sånna saker tar tid. Så det är okej att vara nere, det är okej att smälta allt och att sörja ett kapitel. Och med tiden, vem vet, så kanske saker känns roligare och roligare? 

 

Nästa vecka börjar jag jobba heltid, vilket jag tror är dags! 

 

Hoppas ni mår bättre än mig just nu :)

 

Kram!